ouhff

Hur ska jag börja ett inlägg som det jag nu har satt mig ner för att skriva? Ska jag börja med att berätta en massa nödvändig skit om hur det har blivit så att jag kommit fram till den punkten jag är på idag. Händelser, personer som har påverkat mig? Det skulle bli ett långt inlägg bara det. Men det är inte det jag vill skriva om nu, jag vill skriva om den lyckan och kärleken jag känner till mig själv och till livet. På ett ungefär. Men det här är ändå så pass stort att jag ändå vill ha viss bakgrund med, så då får det bli så.

Innan jag åkte iväg på denhär resan så var inte mitt psyke helt 100. Jag hade haft en über bra hösttermin men framåt mitten av månaden innan december, (vad den nu heter ööhh. November) så började jag få för lite att göra. Jag gick knappt till skolan för jag hade inga lektioner, jag låg bara hemma hela dagarna, kollade på tv och gjorde det som alla gör tänker. Hela tiden ville jag dock få mig själv att må så bra som jag visste att jag kunde göra, jag tvingade mig till att må på ett sätt som jag egentligen inte gjorde. Det var bara en fråga innan jag skulle bryta ihop. Att poängtera är att jag här också krigade som fan för att sluta röka vilket bara gjorde att allt blev sämre. Men helgen innan vi skulle åka till USA (där jag nu är) så gjorde jag saker mot mig själv som jag visste att jag skulle ångra och få ångest över. Inte det bästa men fortfarande utlösande och nödvändig. Jag gick inte till skolan på hela den veckan, Onsdagen skulle jag ha haft en redovisning (min möjlighet till MVG i historia) men jag kunde inte ta mig upp ur sängen. Jag är van och har absolut inga som helst problem med att hela världen får reda på detta, för det kan nog vara bra på sitt sätt.

Under resan så började jag känna att jag behövde få skriva av mig, få ut en massa saker ur min hjärna och bara krisa lite. Så det gjorde jag, Saker om deperitioner (??) i allmänhet, saker om min, saker om att jag trodde att hela hösten var en enda stor lögn för det var vad någon fått mig att tro där någon gång i mitten av November. Men detta skrivande vände snabbt och jag började istället fokusera mer på lycka. De olika stadierna av lycka som jag kan känna. Framförallt så tänker jag på när jag är hemma, långsamt drar av överkastet för att inte någon av katterna som ligger på ska få en chock, ser den perfekt bäddade sängen med helt rena lakan. När jag kryper ner där under täcket är det en sån fullständig njutning att det är helt otrolig. Lyckan av njutning. Det finns olika slags lycka men det är framförallt den som tilltalar mig. Just nu. 

Iallafall så skrev jag idag igen när jag låg på stranden, och det är den texten som jag nu vill dela med mig av. Och framförallt den texten som jag vill att jag ska kunna läsa när som helst, utan att ha med mig ett stort skrivblock från Cozumel. 

081226 Vad är lycka för mig? 
Lyckan finns överallt, hos alla människor men det krävs olika saker/händelser/människor för att kunna locka fram den. Att jag på julafton kunde säga till min mamma och pappa att "Jag är lycklig" utan att känna en klump i magen och en skuld över att jag ljuger är tillräckligt med bevis för mig, för att jag ska veta att jag är ta mig fan lycklig och har rätt till det. Det har alla, även människor som inte förtjänar det har fortfarande rätt till det. Det är en mänsklig rättighet även om den kanske inte står där, jag vet inte?

Som alla så finns det delar av mig som jag tycker om och delar av mig som jag inte tycker om. De delarna som är negativa är oftast också enklast att prata om och få ner på papper, som att jag inte är så säker av mig, jag vill inte gärna prata med nya människor (nykter). Jag vill vara den personen som kan prata med allt och alla men det är bara att acceptera, den människan är inte jag. Det är en roll jag kan spela emellanåt men det är inte jag. Iallafall inte just nu. Det är något jag kan jobba med, att bli säkrare och prata mer med människor. Men jag tycker ändå om mig själv. Varför skulle jag inte göra det? Men att rada upp saker om min personlighet är fortfarande svårt, men det är som att försöka förklara vad det är jag gillar med min bästa vän jag tycker bara om henne (dem) som helhet. Men jag ska ändå försöka.

Detta är vad jag gillar med mig själv.
- Jag har en förmåga att umgås med olika sorters människor.
- Jag har en sjuklig/tråkig/töntig/faktastisk/underbar humor.
- Jag är bra på att läsa människor. (lagom bra)
- Jag är bra på att hålla en fasad.
- Jag är ärlig, säger vad jag tycker och låter människor veta vad jag har gjort.
- Jag har förmågan att se humor i något som ska vara elakt riktat mot mig och kasta tillbaka skiten i ansiktet på personen som har försökt med ett leende på läpparna.
- Jag kan leva i nuet och vara nöjd med mig själv utan att oroa mig för framtiden och grubbla över vad som varit.
- Jag har ett bra minne, jag kommer ihåg sånt som är bra att komma ihåg, tillfällen då jag är glad.
- Jag har lyckats bearbeta det jobbiga jag vart med om utan att egentligen märkt det. (verkligen positivt? :S)
- Jag är lite lagom allmänbildad.
- Jag är bra på att diskutera, förhandla och analysera..
- osv..

Kanske var det inte så svårt att rada upp ändå¨, men i grund och botten är sanningen denna : Jag tycker om mig själv. Jag är värd att vara lycklig och ingen ska någonsin få mig att tvivla på det igen, allt det jag har och allt det jag känner (som är postitivt) är positivt av en anledning och jag ska aldrig låta de negativa tankarna ta över igen. 

Sittandes hemma hos Andreas nu då, dator beroende som jag är såg jag jag till att ta med mig dator och internet xD fullständigt normalt när man egentligen borde umgås så sitter jag ändå här ^^ men va fan ska han va osocial med telefonen kan väl jag få vara det med datorn o.O

Men nu kanske jag ska ta och göra ett seriöst inlägg om det som jag tänkt att göra ett tag, själva uttrycket har jag fått från bror min ^^

Brustet rep går att laga, men knuten sitter alltid kvar.

Vilket i och för sig stämmer väldigt bra just på frågan om repet, men ju längre tiden går så kommer man inte längre lägga märke till knuten, den blir fylld med damm och inte längre visentligt men så en dag är det någon människa som kommer och påpekar att det är en knut på repet och då lägger man med en gång märkte till att juste den är där..

Detsamma gäller oss människor och det jobbiga vi har i vårt bagage, det tar ett tag att reparera skadan, kanske inte lika fort som att bara knyta ihop ett rep men fortfarande vi får det att läka, vi får snöret att bli funktionsdugligt igen. Man förtränger det som har hänt men så en dag så kommer allt upp till  ytan igen.

Får fortsätta med tankarna senare för nu pallar jag inte..-

Igår på den mentala träningen pratade Anna om att vi skulle sätta upp mål med vad vi ville göra med livet så som hon den där tråkiga människan i förra veckan hade gjort. Malin någonting som va gammal 800 meters löpare. Så jag satt igår och tänkte lite på vad jag ville göra och visst jag skulle ljuga om jag inte sa att jag ville ha en årsinkomst på 1 miljon och ha det bra med pengar och lixom ha "lyckats" med livet, men sen frågar jag mig också om det bara är det jag vill och där är ju svaret blankt nej. Jag vill hjälpa människor som bor i U länder. Varför ska jag som ändå har det bra jobba så jag kan få det ännu bättre rent ekonomiskt när det finns så många som krigar gärnet för att få maten att gå ihop? Människor som skulle jubla av lycka om de fick lära sig bra engelska och folk som bara var med dem. Mina ögon öppnades speciellt idag när jag låg i soffan och zappade runt på TVn och då fastnade på ett program på 8an. I krigszonen hette programmet som handlade om personer som var ute och hjälpte utsatta barn och som hjälpte dem att hitta en mening med livet. Här blev jag helt frälst och kände att under iallafall en sommar kan jag åka iväg och hjälpa människor, drar alla bara sitt strå till stacken så kommer vi nog i framtiden få en mycket bättre värld. Och jag skulle bli så glad om jag fick veta att jag varit en del av allt detta. Så direkt när programmet var slut googlade jag runt lite för att se om det fanns möjlighet för mig att kunna hjälpa till och skoja inte att det fanns ställen. Nu ska jag se till att planera det här ordentligt och bra också så det inte bara blir någon fix idè, ska också söka stependier och sånt då jag verkligen inte har råd att finansiera en sån här resa själv. 
 


Mina mål:

• Göra något nyttigt av kunskapen jag får.
• Arbeta som volontär under minst 4 olika perioder i mitt liv.
• Få en årsinkomst på 800 000 SEK.
• Få MVG i minst 70% av alla kurser jag läser på gymnasiet.
• Få människor att fatta att världen inte är bara Europa och USA.

Den sista punkten tror jag folk fattar  att jag menar att vi inte bara ska rikta in oss på Europa och USA gällande världshistorian, i media osv.

Igår när jag och Chris satt ute på balkongen och rökte så började vi prata lite om skillnaden mellan vad en kompis och vad en vän är, Tänkte att jag skulle skriva lite om hur jag ser på den saken.

I mina ögon är en kompis någon som man har under en kortare period i livet och kanske umgås med ganska intensivt uder den tiden. Har träffat många sådanna och det tror jag att de flesta gjort. Den där personen som man har så oerhört roligt med, som man pratar med om mycket men ändå kanske inte allt för eftersom att man ändå känner att den här vänskapen kommer inte att hålla? Som efter ett mindre bråk eller liknande säger upp bekantskapen totalt. Kanske försöker man hålla kvar i vänskapen även om man vet att det här aldrig kommer att hålla i längden, bara för att man hade så roligt under den perioden av sitt liv, eller kanske bara för att man inte vill bli lämnad ensam. Jag vet inte, men under olika perioder i livet omger man sig med olika personer, personer som man kan ha barnsligt roligt med under en viss tid. Personer som man möter på en helt annan nivå med, men ändå så funkar det inte. Det kanske känns att den här vänskapen är alldeles för skör för att hålla om något skulle hända. En vän däremot finns på en helt annan nivå. Ni kanske inte hörs varje dag men du vet ändå att även om ni kanske bara hörs av en gång i halvåret är det en person som kommer att finnas i ditt liv tills ni blir gamla och grå. En vänskap som är för stark för att någon liten skit sak skulle kunna sära på det, när du vet att både du och din vän behöver och vill vara vänner. För bråk uppstår så är det alltid, och om vänskapen klarar  av bråken det är då som du kan börja prata vänner. Sen har jag vänner jag aldrig har bråkat med också, men vet att det här kommer hålla. För jag vägrar släppa taget, och vet att det kommer inte min vän göra heller. Sen finns det den vännen jag har som jag har bråkat med så det skriker om, men även om vi vill säga upp kontakten så vet vi båda att det aldrig kommer att gå. Kanske har ett uppehåll på att prata 1 månad eller 1 år, men vet att även under de här perioderna så bryr vi oss. Ja en vänskap kanske är mer att jobba med och kriga för att få, men det är värt det! Det är verkligen värt det. Men jag anser att man behöver kompisar också. Man har sina vänner och man har sina kompisar. Kompisar som betyder mycket under en viss period, och vänner som betyder mest genom allt.

Kan du kan jag? Ett sätt att leva på? Man ska kunna klara av det som alla andra klarar av det, det var iallafall så jag levde förut, när jag var något mindre. Nu har jag faktiskt gett upp den tanken. Det känns lite meningslöst, varför bara prestera något som någon annan har gjort? Prestera något själv, vara nöjd med mig själv och det som jag har uppnått när det gäller det mesta. Visst ibland kan saker inte gå som jag tänkt mig, allt bara går totalt fel för att det är någonting som jag inte bara orkar med för tillfället. Då inte bara : mä .. nääää.. jag pallar verkligen inte, så jävla jobbigt jag vill verkligen inte skriva den där uppsatsen nu. För mig är det mer : m........ "konstigt ljud" hamnar med huvudet på kudden på soffan igen.

  Jag försöker ändå, varje dag! Jag har ett mål i livet! Jag vill lyckas! Jag vill ha det bra och vara lycklig! Jag vill vara en av de som har lyckats med att inte hamnat på fel sida. Jag tycker iallafall att det krävs mycket mer av en om man ska lyckas lagligt än tvärtom.. Och jag vill va en av de som lyckats lagligt!

  Jag känner inte för att dra ihop något självmords brev, eller få ut ett sorts skrik på hjälp. Hjälp har jag redan, överallt ifrån, och jag försöker, verkligen försöker. Men för mycket jobbigt som trycker gör nog ganska lätt att bägaren rinner över.

  Jag behöver ingen bekräftelse på att veta att jag existerar, jag vaknar med det varenda morgon och tar mig igenom varenda dag, hela tiden helt medveten om att jag existerar och även att andra vet att jag existerar. Det är ett privilegium vad jag har hört, att jag vet att andra vet att jag existerar, och de bryr sig om mig. Sen vad som fårttmig att även mig att ha fastnat i tonårsdeperitionen som så många andra i dagens nu helt totalt psykade samhälle? Det har jag ingen aning om, allt ska tillslut få sin förklaring! Jag vägrar annat. Jag ska ha en förklaring på ALLT , verkligen ALLT, för nu är det ta mig fan dags. Eller i morgon, nä i övermorgon. Imorgon vill jag bara vara hemma och sova.

Detta skrev jag i Februari, det var efter att det hade hänt en del med en viss person ( Ch.... ) och en från Sundbyberg. Nu känns det sjukt patatiskt att jag kände som jag som jag gjorde då. Men ändå. Det sitter fan fortfarande kvar. Spec från den där växt och djurlivs lektionen. Den hände någon gång i samband med det här. Satt på lektionen och var verkligen helt apatisk, Malin försökte prata med mig och få mig att skriva labbrapporten men hela handen bara skakade och jag kunde inte göra något åt saken. Den dagen låg jag uppe på rummet hela dagen, klarade inte ens att ta hand om min egen häst. Tack gode (Gud?) att det inte är så längre iallafall =D
 Nu jävlar är det andra bullar, kakor och chips. Nu för fan så ska det bli bra! Jag ska ta mig fan börja Jensen nu till hösten, jag ska fixa det så jävla bra så det e galet och på det så ska jag se till att lägga det förgångna bakom mig. Och se framåt på allt det positiva =)

Har dock beslutat mig för att Ozzy ska säljas. Tufft beslut men. Ja. Det är ibland sånna beslut som måste tas för att alla ska må bra =) och det är ju det som är huvudsaken.

Kärlek till Alla =)