ouhff

Läste några gamla blogginlägg som jag hade på pa. Kändes som att de ska in på den här också. För vem vet om jag kommer att komma ihåg den andra sen?

Kan du kan jag? Ett sätt att leva på? Man ska kunna klara av det som alla andra klarar av det, det var iallafall så jag levde förut, när jag var något mindre. Nu har jag faktiskt gett upp den tanken. Det känns lite meningslöst, varför bara prestera något som någon annan har gjort? Prestera något själv, vara nöjd med mig själv och det som jag har uppnått när det gäller det mesta. Visst ibland kan saker inte gå som jag tänkt mig, allt bara går totalt fel för att det är någonting som jag inte bara orkar med för tillfället. Då inte bara : mä .. nääää.. jag pallar verkligen inte, så jävla jobbigt jag vill verkligen inte skriva den där uppsatsen nu. För mig är det mer : m........ "konstigt ljud" hamnar med huvudet på kudden på soffan igen.

  Jag försöker ändå, varje dag! Jag har ett mål i livet! Jag vill lyckas! Jag vill ha det bra och vara lycklig! Jag vill vara en av de som har lyckats med att inte hamnat på fel sida. Jag tycker iallafall att det krävs mycket mer av en om man ska lyckas lagligt än tvärtom.. Och jag vill va en av de som lyckats lagligt!

  Jag känner inte för att dra ihop något självmords brev, eller få ut ett sorts skrik på hjälp. Hjälp har jag redan, överallt ifrån, och jag försöker, verkligen försöker. Men för mycket jobbigt som trycker gör nog ganska lätt att bägaren rinner över.

  Jag behöver ingen bekräftelse på att veta att jag existerar, jag vaknar med det varenda morgon och tar mig igenom varenda dag, hela tiden helt medveten om att jag existerar och även att andra vet att jag existerar. Det är ett privilegium vad jag har hört, att jag vet att andra vet att jag existerar, och de bryr sig om mig. Sen vad som fårttmig att även mig att ha fastnat i tonårsdeperitionen som så många andra i dagens nu helt totalt psykade samhälle? Det har jag ingen aning om, allt ska tillslut få sin förklaring! Jag vägrar annat. Jag ska ha en förklaring på ALLT , verkligen ALLT, för nu är det ta mig fan dags. Eller i morgon, nä i övermorgon. Imorgon vill jag bara vara hemma och sova.

Detta skrev jag i Februari, det var efter att det hade hänt en del med en viss person ( Ch.... ) och en från Sundbyberg. Nu känns det sjukt patatiskt att jag kände som jag som jag gjorde då. Men ändå. Det sitter fan fortfarande kvar. Spec från den där växt och djurlivs lektionen. Den hände någon gång i samband med det här. Satt på lektionen och var verkligen helt apatisk, Malin försökte prata med mig och få mig att skriva labbrapporten men hela handen bara skakade och jag kunde inte göra något åt saken. Den dagen låg jag uppe på rummet hela dagen, klarade inte ens att ta hand om min egen häst. Tack gode (Gud?) att det inte är så längre iallafall =D
 Nu jävlar är det andra bullar, kakor och chips. Nu för fan så ska det bli bra! Jag ska ta mig fan börja Jensen nu till hösten, jag ska fixa det så jävla bra så det e galet och på det så ska jag se till att lägga det förgångna bakom mig. Och se framåt på allt det positiva =)

Har dock beslutat mig för att Ozzy ska säljas. Tufft beslut men. Ja. Det är ibland sånna beslut som måste tas för att alla ska må bra =) och det är ju det som är huvudsaken.

Kärlek till Alla =)