En dag i mitt liv eller två.
Det känns som om jag har börjat bli gammal, att gå ut med kompisar för att bli full känns bara så himla jobbigt, ansträngande, tråkigt? Konstigt känns det när jag i somras, höstas, förra våren och vintern drack mest hela tiden.
Tiden då jag bara festade känns så avlägsen, men ändå skön. Nu är allt på en helt annan nivå. Jag vill börja spara och tjäna pengar, betala nödvändigheter själv utan att ha skulder till min mor och far. Det känns helt enkelt som om jag är en helt annan människa än vad jag var för bara några månader sen. Men med närmare eftertanke så är jag faktiskt det, jag är samma gamla vanliga Mikaela men med en gnutta mer mognad i sig. Samt, en mycket stabilare pojkvän att luta sig mot när det känns tungt.
För idag (kan jag säga utan att ljuga) har varit en av de värsta dagarna i mitt liv när det gäller både ångest och tårar. Jag skäms något över att skriva ut det här men jag vet att de personerna som läser (och inte känner mig) inte ens kommer att läsa utan endast lämna en ful kommentar om att jag borde läsa just deras blogg som handlar om samma sak som 80% av alla bloggar redan gör, eller så är det personer som jag känner och som jag vill ska läsa det. För vad jag känner nu, är det inget jag orkar prata om, men vill ändå att folk ska veta varför jag kanske kommer vara frånvarande under en tid.
I vilket fulla (eller nyktra) fall som helst red jag i Fredags och det var verkligen jätte härligt! Jag trivs där på hästryggen. Får mig att glömma allt under en tid. Vilket är värt så mycket.
Ja, imorgon är det möte igen. Nu ska jag äta sallad.
Pözzez and Kramez. Eller fuck it bara.
-.-
Får jag säga att jag inte tycker om mig själv?
För det är precis så det känns nu. Jag tycker verkligen inte om mig själv.
För det är precis så det känns nu. Jag tycker verkligen inte om mig själv.
...'
Det känns lite som om det är meningen att jag ska stå som ägare på Ozzy. Faktiskt.
-.-
Jag får lixom ingen ordning på mitt liv.
Vad man nu ska säga.
Nu blir det ett inlägg igen. Ett som inte kommer betyda allt för mycket så det är bara att sluta läsa om man inte orkar med en hel del meningslöst pladder om kärleken, om mig, och ja en hel del av det jag inte tycker om också.
Jag kan börja med att än en gång påpeka för mig själv vilken dålig vän jag känner mig som, jag har sagt det förut och jag försöker att ta mer hand om de jag faktiskt har och inte bara vara med Kim hela tiden. Men det är som idag, jag har inte träffat honom på lite mer än ett dygn, och ändå pratat med honom på telefon. Trotts det så sitter jag fortfarande och saknar honom. Sen min saknad till mina vänner, den finns där, oerhört mycket, men jag är rädd. För vad vet jag faktiskt inte, men jag kan inte beskriva känslan på något annat sätt än rädd. Kanske är jag rädd för hur mycket jag har förändrats under senaste månaderna, rädd för att inte längre vara den person som mina vänner vill vara vän med. Jag är så oerhört rädd för att min kärlek till Kim har blivit så stor att jag inte känner mig trygg utan honom, känner mig trygg med de personerna som jag vet älskar mig. Jag vet att jag inte har någon anledning att tvivla, för jag vet att jag kan känna mig trygg med alla omkring mig. (Som jag vill ha och göra med dvs.)
Ja, nu har jag ju gått och blivit sjuk också så då blir jag ännu mer ynklig och "hej se på mig tyck synd om mig" även om jag själv hatar när jag gör så, det är ju bara att titta på stycket innan, skriker inte det bara "tyck synd om mig, säg att jag är bra ändå". Men tycker man inte att jag är bra ändå, utan att jag faktiskt missunnar mina vänner, så säg det. Jag vet att jag har ett samtal att ringa så fort jag skrivit klart det är. En människa som jag har, som gett mig ett stort ansvar, som (det känns som) jag bara har bajsat på. Vilket jag inte har, faktiskt. För jag jaa, nej nu måste jag avsluta det här deppiga och försöka dra på ett happy face, tänka positiva tankar och tvinga min bror att köpa Cola.
