ouhff

Jag kan börja med att än en gång påpeka för mig själv vilken dålig vän jag känner mig som, jag har sagt det förut och jag försöker att ta mer hand om de jag faktiskt har och inte bara vara med Kim hela tiden. Men det är som idag, jag har inte träffat honom på lite mer än ett dygn, och ändå pratat med honom på telefon. Trotts det så sitter jag fortfarande och saknar honom. Sen min saknad till mina vänner, den finns där, oerhört mycket, men jag är rädd. För vad vet jag faktiskt inte, men jag kan inte beskriva känslan på något annat sätt än rädd. Kanske är jag rädd för hur mycket jag har förändrats under senaste månaderna, rädd för att inte längre vara den person som mina vänner vill vara vän med. Jag är så oerhört rädd för att min kärlek till Kim har blivit så stor att jag inte känner mig trygg utan honom, känner mig trygg med de personerna som jag vet älskar mig. Jag vet att jag inte har någon anledning att tvivla, för jag vet att jag kan känna mig trygg med alla omkring mig. (Som jag vill ha och göra med dvs.)

Ja, nu har jag ju gått och blivit sjuk också så då blir jag ännu mer ynklig och "hej se på mig tyck synd om mig" även om jag själv hatar när jag gör så, det är ju bara att titta på stycket innan, skriker inte det bara "tyck synd om mig, säg att jag är bra ändå". Men tycker man inte att jag är bra ändå, utan att jag faktiskt missunnar mina vänner, så säg det. Jag vet att jag har ett samtal att ringa så fort jag skrivit klart det är. En människa som jag har, som gett mig ett stort ansvar, som (det känns som) jag bara har bajsat på. Vilket jag inte har, faktiskt. För jag jaa, nej nu måste jag avsluta det här deppiga och försöka dra på ett happy face, tänka positiva tankar och tvinga min bror att köpa Cola.