ouhff

Ibland (eller egentligen ganska ofta) så hatar jag att jag är så envis som jag faktiskt är. Jag tycker det är jätte jobbigt att en viss person inte hör av sig till mig, men visst är det självklart att jag inte tänker säga ett ord innan personen i fråga bestämmer sig för att höra av sig. I grund och botten är det jag som kommer att ta skada utav detta eftersom jag sitter här och bara stör mig och verkligen inte kan tänka på något annat. Skulle vara så mycket enklare om jag bara sa något för antagligen så spelar det inte personen i fråga någon roll och kanske blir även denna glad. Så blir det dock inte , istället så sitter jag här och bara stör mig, känner hur ilskan bara tränger sig på och tankarna bara flyger runt.

Ibland kan det dock vara bra att va envis, för jag får min vilja igenom mesta dels av gångerna. Under dagar som denna tvekar jag dock, eftersom jag bara mår dåligt utav det.