ouhff

Så länge har jag tänkt på det och vetat om det men hade ingen aning om att det skulle bli så jobbigt som det ändå blev. Träffade Martinas kompis Jenny idag som är väldigt sugen på att köpa honom, och han har det ju verkligen så bra där borta! Han är jätte fin och det verkar verkligen som om han njuter av att vara där, långt bort från all stress som han fått stå ut med medan han var med mig, men så e det när man e en sån där citybo. Jenny verkade vara jätte go också, seriös och oerhört trevlig, kanske inte bäst på att rida men där ska han ändå bara få gå i hagen och ut i skogen, bara få vara häst helt enkelt. Fy satan vad underbart han kommer att få det. Men det tar på mig, fy fan vad det tar, och nu är det inte ens bestämmt att han ska säljas till henne, visst att han ska säljas men inte när och till vem. Men nu är det verkligen på riktigt, och så nära också. Det är en helt annan sak. Jag bara grät och grät på vägen hem därifrån och nu känner jag hur ögonen fylls med tårar igen, jag vill inte sälja honom, jag vill verkligen inte, vill att han ska finnas kvar med mig så vi kan ha alla de där så underbara tillfällena tillsammans som vi ändå har haft.





De få som ändå läser min blogg bör inte fortsätta nu då det här bara för att jag själv i framtiden vill kunna minnas alla underbara tillfällen jag och min Ozzy hade.

Det var snart 2 år sen som jag, mamma och pappa åkte upp till Helena för att hämta hem honom. Vi hade redan tidiare hittat stallplatsen ute i bro som han skulle få stå i, alla saker var köpta och det var bara min lilla gris som saknades. Nu känns det där väldigt avlägset med tanke på hur mycket jag har ändrats som person sen dess 2 år går väldigt fort och mycket hinner förändras. Men jag kommer ihåg när vi stannade på Mc donalds i Uppsala pappa gick iväg och handlade mat medan jag gick bak i transporten för att se till att an inte låg död på golvet. Jag kommer håg hur nervös jag var för att någonting skulle hända den resan. Ingen försäkring hade han då heller. Första gången han släpptes ut med sina nya hästkompisar så la han sig ner i leran för att rulla, täcket blev helt förstört efter den dagen, Babblo och Fenja va ju så onda mot honom. Men så roligt de fick det sen. I början när jag red honom och jag la upp shchema hur han skulle ridas och så, bara för att han skulle må bra, och så har det ju fortsatt, allt jag gjort har jag ju gjort för honom och så är det fortfarande. Det är ju därför som vi måste gå skilda vägar.

Klarar inte av det här nu, har precis legat och gråtit och delat minnen med mamma. Så nu kan jag verkligen inte skriva mer. Men sen så ska det komma.