ouhff

Hur ska jag börja ett sånt här inlägg då? Ett inlägg där jag verkligen vill få ner allt som jag känner för honom. Det svåra i det är väl att det är så mycket och så starka känslor så jag vet inte riktigt. Jag vet däremot att så fort jag bara ser det där ansiktet, kroppen, eller hör rösten. Så blir jag alldeles glad inombords. Det som jag gjort sen vi gjort slut har jag bara gjort utav den anledningen att jag behövde glömma. Ville känna att jag var fri och lycklig utan honom. Men det var jag aldrig. Aldrig fri från de skuldkänslorna som jag hade hela tiden, från minsta lilla beröring till strul med någon annan så fans de där skuldkänslorna. Men har kännt mig tvungen att hela tiden förtränga dem, bara för att hela tiden glömma honom. Att inte tänka på honom. Det jag har gjort går inte att förlåta. Tänker inte komma med några undanflykter med varför det blev som det blev, vad jag däremot vet är att jag aldrig har bölat så mycket i hela mitt liv som jag gjorde idag. Sorgligt nog tror jag inte ens att jag grät så mycket när min kusin begravdes. (Jag var 8 år, han blev 8 dagar). Känndes som att jag inte hade någon som helst anledning att fortsätta i livet om jag inte fick vara med honom. Så känns det fortfarande men tvingar mig själv att klara av det. Förr eller senare så går det säkert att lösa. Eller?
Men det var som när jag pratade med Maria idag, jag tror att jag gjorde det för jag ville veta om jag verkligen älskade honom. Och det är här det kniviga kommer, jag tror fan att jag gör det. Andra kanske säger annorlunda, men jag kan bara skriva ner det som jag känner. Och varför ljuga om en så stor sak i sin egen blogg?

Jag hoppas att du läser, ser och tar åt dig.